Världsåldrarna – Förordet

Ok, jag var lite väl het på gröten. Har gått igenom texten ytterligare en gång med en tredje part och innan vi blir för ivriga så ska vi låta betänka dennes kommentarer. Har just blivit av med en stor börda, så snart kommer ett nytt inlägg. Men jag tar tillbaka min publicering av Förordet, men så fort jag gått igenom det igen slänger jag upp det här.

Stay tuned

Postat i:Uncategorized, die Weltalter, Schelling, Världsåldrarna

Början

Här börjar vi… Varifrån stammar dessa svarta typer, som sakta dränker det blanka bladets vithet under sig? Dessa tecken som ur en labyrintisk zon av möjlighet plötsligt visar sig i fullt dagsljus? Och vad vore ett försök att med tanken själv följa denna tankes blivande, från sin möjlighet till sin aktualitet? Och vad är förresten aktualitet, och än mer, vad är möjlighet? Och vad är detta, som under mina fingrar tilldragit sig? Vad är text?! Och framförallt vad är detta som vi kallar ”en början”?

Vi kastar oss in från ett annat håll:

”Vem kan dock helt blankt förneka en sådan förflyttning av människan in i en övervärldslig princip och följaktligen en förhöjning av sinnets krafter till vision [Schelling, die Weltalter, min övers.]”.

Vad händer när Parmenides plötsligt drabbas av insikten av att allt är ett välavrundat klot, eller när Nietzsche, som träffad av blixten, försätts i denna oerhörda Stimmung inför die ewige Wiederkehr. Outtalat eller ej röjer mången skrift spåren av denna känsla av det oerhörda, det allt för stora. Kanske är till och med filosofin själv, så länge den är uppriktig, inget annat än ekot, det bortdöende mullret från blixten som pöltsligt klöv himlen och lät några viskningar från det outsägbara sippra igenom. Schelling igen: ”Inte endast diktaren, utan även filosofen har sina hänförelser”. Kan vi kanske till och med låta oss, att mellan filosofi och hänförelse sätta ett likhetstecken? Ja då, ingen är så frikostig som sanningen. Ställd inför det oerhörda som lika snabbt dragit sig undan som det visat sig, börjar plötsligt käkarna röra sig, stammningar, fragment och liknelser. Aldrig färdigt. (Vore tystnaden ett alternativ? Att bara låta vara, kan jag det?) Den förnäma tonen hos den unge greve Leopardi som med sin skinande entusiasm låter sig förlisa i diktandets oändlighet. Vad är dessa stammningar om inte diktandet självt? ”[...] hela världen”, skriver Deleuze, ”är en virtualitet som endast existerar aktuellt i vecken hos den själ som uttrycker den, själen som utför inre utvecklingar genom vilka den ger sig en representation av den inkluderade världen”. En process av ett ständigt förinnerligande-förytterligande, and(e)ning. Värld är andedräkt.

Genom hela Gombrowicz Dagboken, återkommer gång efter annan samma fundering rörande åldringens förhållande till ungdomen, halvvägs in i boken skriver författaren, ”Alltså kom han till slut på en frälsningsidé – att byta existensen (dvs. format liv, gjort av människohand) mot det passivt naturliga livet i den ungdomliga inledningfasen. Tanken berörde honom djupt. Skulle det vara en överdrift att uppfatta hela hans författarskap som ett sökande efter ett ungdomselixir?” En strävan bakåt, se en origami-ankas tillblivelse baklänges mot den punkt av rent vitt papper och möjligheten att bli till vad som helst (det handlar förstås inte om någon tabula rasa, utan om veck). Schelling igen: ”Varje fysiskt och moraliskt helt behöver då och då för sitt upprätthållande en reduktion tillbaka till sin innersta början. Människan föryngrar sig ständigt och genom helhetskänslan i hennes väsen blir hon salig”. Men vad består då denna innersta början i? I Joh 1:1 står de berömda orden att läsa, ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” Ordet är det ögonblick en veckning sker i Gud, där det Ena blir uppenbart inför sig själv (Vi kommer att komma tillbaka till detta senare).

Strävan, eller längtan tillbaka till detta föreställda ur-tillstånd, Gud, är för Schelling det samma som strävan mot möjligheten som sådan. I sin Philosophische Untersuchungen über das Wesen der menschlischen Freiheit und die damit zusammenhängenden Gegenstände, rör vi oss genom texten ackompanjerade av en ritournelle av troper alla med syfte att i slutändan klargöra det som Schelling ser som den grundläggande indifferensen i Gud. Schellings Gud är, likt Deleuzes veck, ett varken-eller, en dimension som öppnar upp sig emellan, hållandes alla motsatser inom sig men utan att skilja dem åt, hållandes varje ord utan att ännu ha låtit dem bli kött.

Om Joh 1:14, denna vidunderliga lilla strof, ”och ordet blev till kött”, skriver Gombrowicz ”… Man når aldrig botten på de orden”. Häri ligger sanningens, poesins mysterium, dess avgrund. Man når aldrig botten, men det är samtidigt i kampen ner genom dessa avgrunder som sanningen tilldrar sig. Gud och Varat sjunker likt stenar, rör upp enorma virvlar i en ocean av mening.

Paus…

Postat i:Schelling, aktualitet, Deleuze, Gombrowicz, Gud, Johannes, Leopardi, möjlighet, Nietzsche, Ordet, Parmenides, Schelling